Häromkvällen höll jag i en informell provning med skånska dryckesproducenter som en förberedelse inför mässan Älska Mat & Vin nästa helg. Vi provade många spännande drycker som must, öl, cider, vodka, gin med mera.

Mest spännande var Björköl Vånga 77.1  som bryggts av det pyttelilla bryggeriet Charlis av björksav från Vånga 77.1. Björksavsöl var nytt för mig men tydligen serverar bland annat Noma en egen ljus variant. Detta är dock en mer karaktärsfull, mörk underjäst öl där 55% av vattnet bytts ut mot björksav vid bryggningen. Fråga mig inte vad saven bidrar med till brygden men resultatet var fantastiskt bra! Välbalanserat och smakrikt och inte helt olikt något belgiskt klosteröl. Den hårdare rostade varianten var betydligt mer…låt oss säga…intressant. Ölen finns i dagsläget endast på några restauranger men kan provas på mässan.

Mörkt bärnstensfärgad med ljust, gulbrunt skum. Stor, lite bränd doft av torkad frukt, honung, vörtlimpa, lite sotigt inslag och en lite ovanlig ton av mineralitet. Fyllig, smakrik, frisk och mycket fruktig med knäckig och lite bränd smak med ingefärakaramell, rund och munfyllande, diskret beska, liten balanserande sötma och lång smak med intressant och stram mineralitet och lite metalliskt avslut.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Mikkeller är ett hyllat och älskat ölprojekt som drivs av den ”hemlöse” bryggaren Mikkel Borg Bjergsø. Han brygger en uppsjö av öl i olika stilar på bryggerier runt om i världen.

Ett av hans projekt är k:rlek som är ett säsongsöl som bryggs för den svenska marknaden och på varierande sätt beroende på årstid. Det är ett riktigt ”hipsteröl” och den fina etiketten, av Sara Nilsson,  har de senaste veckorna frekvent dykt upp i mitt facebookflöde och hyllats nästan förbehållslöst i sociala medier. När nu k:rlek Höst/Vinter släpptes på Systembolaget var jag ju tvungen att prova.

Först som sist ska sägas att jag inte är någon älskare av överhumlad öl. För mig ska humlen komplettera maltigheten och bidra med komplexitet och olika grader av beska. Den ska inte dominera som den så ofta gör i öl från små och nya bryggerier. För mig är denna fascination i humleparfym samma sak som när vinerna från ”nya världen” smakade planka på grund överentusiastisk ekhantering eller när nymornade maltwhiskyfantaster bara letar rökighet och höga ppm-siffror.

När jag läste på etiketten till denna öl gladdes jag över att se inte mindre än fyra olika maltsorter och bara en humlesort. Det bådade gott liksom att ölen angavs som en pale ale och inte den kraftigare humlade india pale ale. Nu har kanske vurmen för IPA höjt toleranströskeln för humlighet för det här var i min bok en india pale ale både vad gäller den aromatiska profilen som överskuggade maltigheten och den höga alkoholhalten på 6,4%.

För den som gillar den nya stillen blommig, parfymerad och besk IPA så går den här säkert hem. Jag tyckte den var något obalanserad. Men alla kan ju inte :lska alla h:r i v:rlden.

Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också. Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. 

Den mycket mörka, fylliga och lite söta portern är en öltyp som sägs ha skapats i London. Namnet kommer av att den energirika och alkoholvärmande drycken blev populär bland de hårt arbetande bärarna (porters) i stadens hamnar. Det är också från dessa kretsar som bruket att äta ostron till portern kommer. Ostron var nämligen rikligt förekommande i ostronbankarna vid Themsens utlopp och var en av de billigaste proteinkällorna för Londons fattiga.

När nu ostronodlingarna blir vanliga vid vår västkust är det naturligt att Grebbestads Bryggeri lanserar en ostronporter. En riktigt trevlig sådan också som passar att njuta som den är, till smakrika ostar eller för att sjösätta råa mollusker.

Mycket djup och tät brunsvart färg med tät, ljust gulbrun skumkrona. Stor doft av kaffe, mörkt rågbröd, lakrits, svarta oliver, dadlar och fikon. Fyllig smak med liten balanserad sötma, brända toner, kaffe, torkad frukt, mörk choklad, lång och rik eftersmak med bra balans och en fin kvardröjande beska.

När man slaskar ner så mycket vin i maten som jag gör är det lätt att glömma hur gott det är att laga mat med öl. Den här portergrytan blev osedvanligt god.

Skär upp 1000 g högrev i små grytbitar. Skala och skiva ner 200 g morötter, 200 g palsternacka, en stor gul lök samt klyfta 400 g champinjoner. Fräs svampen i en torr gjutjärnsgryta tills de tappat det mesta av vätskan och fått lite färg. Klicka ner smör och släng ner löken och fräs tills löken börjat mjukna. Ta upp och lägg åt sidan. Fräs morötter och palsternacka tills de tar lite färg. Ta upp och lägg åt sidan. Stek köttet i omgångar på ganska hög värme så att det får fin färg runt om. Lägg därefter tillbaka allt kött, pudra över 2 msk vetemjöl och rör om väl. Vänd ner svamp, morötter och palsternacka och slå på 3 dl porteröl, 2 msk worcestershiresås, 2 msk äppelcidervinäger, 2 msk tomatpuré och 2 oxbuljongtärningar/poddar. Låt få ett uppkok, lägg på locket och skjuts in i ugnen på 150° och glöm bort den där i minst 3 timmar. Ta ut och smaka av och dra många kraftiga tag med svartpepparkvarnen. Servera med potatismos.

Jag är ingen vän av traditionell julöl. Oftast för söt, mörk och kraftig till den rika julmaten. När det handlar om de stora svenska bryggerierna säsongsutgåvor är de dessutom riktigt trista och obalanserade produkter.

Själv föredrar jag mumma till julmaten eller en mörk, tjeckisk lager. Nu finns det dessutom ett alternativ som dessutom är en säsongsöl: Samuel Adams Winter Lager. Jag brukar gilla ölen från detta amerikanska bryggeri med sin bas i Boston. De är alltid välgjorda och balanserade och denna variant är inget undantag. Rekommenderas varmt!

Medelmörk bärnstensfärgad med ganska tät ljust gulbrun skumkrona. Stor, fruktig och maltig doft med tydlig kryddighet med inslag av apelsin och lite ingefära. Ganska fyllig, frisk och torr smak men med stor maltfruktighet som ger en känsla av sötma, brödig och med torkad frukt som aprikos och lite fikon och bränt socker. Snyggt balanserad beska, lång och balanserad eftersmak med viss stramhet och avslutande kryddig ton.

Italien är ett land med många intressanta mikrobryggerier. Det senaste i raden som nått Sverige är Baladin som importeras av Enjoy.

Här arbetar man med specialöl från egen ekologisk malt. Här är inte humlen framträdande utan andra kryddor och smaksättning får dominera för att göra ölen mer matvänliga. Så är tanken i alla fall. Jag fick ett gäng prover med posten och har hunnit prova tre av dem.

Nora är smaksatt med blanda annat ingefära och myrra (väldoftande kåda från träd av släktet Commiphora) vilket känns rätt i juletider. Riktigt trevlig, smakrik och kryddig och helt säkert rolig att kombinera med många maträtter.

Nora Birra Egizia. Stor doft av torkad frukt, aprikos, cederträ, liten ton av ingefära, stor maltighet och honung. Fyllig smak, frisk och mycket fruktig smak med snyggt invägd sötma sötma och med tydlig karaktär av aprikos, persika, vetebröd och knappt skönjbar beska. Välbalanserat med lång eftersmak, välintegrerad alkohol och med friskt avslut.

Isaac är en riktigt trevlig veteöl med fin friskhet och utan de överdrivna parfymerade inslagen man ibland möter i öltypen.

Isaac Birra Blanca. Ljust gyllengul med fin jästfällning. Stor, ren och mycket fruktig doft av citrus, apelsin, aprikos och en lätt blommig och parfymerad ton. Medelfyllig, fruktig och frisk smak med liten beska, sötma, aprikos och citrus. Ganska lång och balanserad eftersmak.

Lune är den riktigt udda fågeln i trion. Årgångsbetecknad, 10% alkohol, utan kolsyra, söt och lagrad på ekfat ”från några av Italiens främsta vitvinsproducenter”. Det här var verkligen inte ett öl i min smak. Ett par munnar och jag hade fått mer än nog. Rejält uppskrivet bland ölentusiaster men för mig en helt obegriplig produkt. En halvliter öl för 200 kronor gick rakt ner i vasken. Hurv!

2010 Lune. Mörkt mässingsfärgad, dimmig och utan skum. Ganska stor, komplex, vinös och maltig doft med syrliga vildjäsningstoner, honung, citrus, ingefärakaramell, kryddpeppar, knäck, russin och liten rökighet. Fyllig, söt och syrlig smak utan kolsyra, lite fadd honungskänsla, torkade aprikoser, alkohol som slår igenom, efterhängsen beska och sötma. Obalanserat och saknar fräschör. Dock intressant.

De flesta vintomtar är ganska överens om att det bästa som finns efter en dag av vinprovningar är en kall, svalkande öl. En höjdpunkt efter en varm dag på den groteskt stora vinmässan Vinexpo var förr att sätta sig i skuggan med en Kronenbourg upphällt i ett isimmigt 25-centiliters glas direkt från frysen (ljus och lätt lager ska aldrig skänkas upp i 40 eller 50-centilitersbaljor om man inte tänker svepa ölen i två klunkar). Numera går det knappt att få tag på inhemsk öl i Frankrike då blekblaskiga Heineken dominerar och serveras ur plastmuggar i tidens anda.

Därför var det med lite nostalgisk glädje att hitta franska Jenlain Blonde 5 på Systembolaget. I en nätt flaska på 25 centiliter bjuder ölen på just den där maltigt mjuka och fylliga smaken, friska kolsyran, lätta men närvarande beskan och diskreta parfymerade och kryddiga humletonen jag saknat. En perfekt öl att rensa gommen med när man är på språng.

Old Tom the Original är en mörk, stark (8,5%), engelsk ale med anor från 1899 då den bryggdes första gången. Enligt uppgift har den vunnit drösvis med priser genom åren och utropar sig själv till ”The World’s Best Ale” på etiketten. Hur det är med den saken ska jag låta vara osagt, men det är i alla fall en rackarns god öl med skön balans mellan kropp, frukt, sötma, alkohol, beska och med elegans. Ett öl att smutta på eller njuta till lagrade hårdostar som en engelsk cheddar.

Djup, tät,mörkt kaffebrun med tätt fint skum. Stor komplex doft med brända och rostade toner av kaffe, lakrits, dadlar, lakrits, pumpernickel och farinsocker. Medelfyllig och förvånansvärt uppfriskande smak med de brända tonerna från doften, svarta oliver, kryddighet, rökt korv, fikon, russin, mörkt bröd, liten sötma och snyggt balanserad beska som håller sig i bakgrunden. Smakrikt, balanserat och med lång rik eftersmak.

Häromdagen fick jag en helt nyutkommen bok med den alkoholpolitiskt inkorrekta titeln ”Drick!”. Det är duktige ”DJ-sommelieren” Alf Tumble som kommit ut med sin första bok kring alkoholhaltiga drycker.

Det är en annorlunda bok som inte fokuserar på produktion, lagar, ursprung och direkta fakta kring öl, vin och sprit. Här handlar det istället om att njuta, dricka och uppleva dryckerna på bästa sätt. Inga förnumstiga pekpinnar utan istället goda råd, tips och framförallt inspiration. Hur hittar man fynden i vinlistan och hur kan jag shoppa vin? Hur besöker jag producenter på semestern och får med mig vinerna hem? Hur får jag ut mest av middagen och vinerna och hur kan jag förvara dem? Drinkar, destillat, ölpubar och cigarrer avhandlas liksom musikens betydelse. Bland annat.

Det är en fantastiskt användbar bok för den som tycker det är viktigare att uppleva vinet än att veta vilka druvor som ingår men lika viktig för den som fastnat prestigefyllda blindprovningar och behöver släppa loss och bara DRICKA. Avspänt kunnigt och som vanligt välskrivet. Boken har bara ett fel – den får mig att känna mig lite gammal.

Hoppas att Alf och jag snart kan återuppta våra twitterprovningar som vi drog igång för nästan exakt tre år sedan. Då för vi in lite drick!-tänk i det hela,

Det här var kul! En stout (även om jag skulle kalla den porter) som jästs med must från druvan malbec och sedan fatlagrats!

Ska Brewing i Colorado är nästan en parodi på hur ett litet bryggeri startat av entusiaster (Dave & Bill!) brukar se ut. Serietidningsestetik, skamusik och lite för putslustiga namn på ölen. Ofta är inramningen och entusiasmen mer imponerande än själva ölen. Fascinationen över humlen brukar dessutom få ölen att kantra över i odrickbart bittra och överparfymerade missfoster. Därför var jag mer än lovligt skeptisk till denna bastard till öl där man tillsatt druvmust vid bryggningen och sedan fatlagrat. Resultatet är förvånansvärt lyckat och det finns faktiskt en viss karaktär av malbec som smälter ihop fint med de mörka rostade tonerna i ölen! Perfekt att smutta på i min vinsejdel.

Mycket mörkt brunsvart färg och tät, ljust umbrafärgad skumkrona. Ganska stor doft av kaffe, lakrits, russin ,dadlar, svarta oliver, pumpernickel, tjärpastiller och faktiskt något vinös. Fyllig, mäktig och nästan fet munkänsla med tydlig sötma som fint balanserar en markerad beska, tydliga fattanniner och en liten syrlighet, rika aromer av kall espresso, tjära, lakrits, torkad frukt, russin och faktiskt en ton av en riktigt bläckig malbec. Lång, rik eftersmak där sötman och beskan spelar snyggt tillsammans.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vi inledde med dryck till vit sparris.

Den vita sparrisen är en delikatess som vi gärna vill njuta till vin även om oxalsyran i primören gärna ställer till lite problem. Med ett klassiskt tillbehör som den feta och syrliga hollandaisesåsen kan problemet överbryggas. Parmesanostens sälta kan också fungera som ett bra komplement liksom en vinägrett på rödvinsvinäger och olivolja.

Bland vinerna fanns de klassiska valen; torra, fruktiga och mineralstinna 2012 Juliusspital Silvaner Kabinett Trocken från Franken samt halvtorra, friska och petroleumdoftande 2009 Kunstler Riesling Kabinett från Rheingau. Vi hade också valt torra och mycket fruktiga 2012 Villa Maria Sauvignon Blanc från Marlborough för att se om aromerna av örter, tropisk frukt och burksparris kunde spela med sparrisens karaktär. En högoddsare i form av bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja togs in för att se om det kunde funka med ett rött vin. Spontanjästa, egensinniga, syrliga, komplexa och lätt bittra Oud Beersel Oude Geuze Vieille  från Belgien var en vågad chansning.

Generellt kan sägas att det inte var några stora upplevelser bland kombinationerna. En riktig dikeskörning blev det med den spontanjästa ölen. Avstå! Riojan delade gruppen i två läger några tyckte den fungerade oväntat bra, särskilt med vinägretten.  Det nya zeeländska vinet fick ett litet lyft när sparrisen kombinerades med hollandaisesåsen men hade kanske funkat ännu bättre med en örtmajonäs. Inte helt sensationellt fungerade de tyska vinerna bäst. Det torra vinet från Franken vann med en noslängd då åsikterna om sötman i rieslingen gick lite isär.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och i den tredje provningen testade vi drycker mot sommarens populära takeaway.

En fråga som ständigt dyker upp om vilket dryckesval som är det bästa till sushi. Halvtorr riesling, gewürztraminer, champagne, veteöl och sake är standardsvaren. Det kniviga med sushi och maki-rolls är att det är det milda, söta och smakförhöjande riset som dominerar. Till detta kommer den råa fiskens smaker och konsistens samt sojan och den intensiva wasabin. Vi testade de klassiska förslagen men bytte ut den torra champagnen mot en fruktig prosecco.

Dryckesvalen blev 2012 Cono Sur Bicicleta Gewürztraminer från Chile, italienska proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry , 2009 Kunstler Riesling Kabinet från Rheingau, klassiska veteölen Weihenstephaner Hefe Weissbier samt saken Dewatsuru Choinama Futsu-Shu.

Den aromatiska, kryddiga och fruktiga gewürztraminern fungerade ganska dåligt till maten såvida man inte gillar överdådiga och parfymerade aromer. Veteölen fick också en doftskjuts och skumbananaromerna från jästen blev överdrivna samtidigt som ölens sötma förstärktes och blev obalanserad. Den halvtorra rieslingen upplevdes och för söt men vinvalet hade kunnat fungera bra om en något torrare variant hade valts. Saken kändes överraskande tam och trist i sammanhanget och och också lite för söt. Den stora överraskningen var den druviga proseccon med sin mjuka mousse och diskreta sötma. En riktig hit faktiskt.

Sushi + prosecco = sant!

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och givetvis var vi tvungna att prova vad som passar till midsommarsillen.

Sill och potatis är så strängt traditionsstyrt att vi inte ifrågasätter om den ljusa ölen och akvaviten överhuvudtaget passar ihop med inläggningarna. Det stora problemet är att dagens inlagda sill är väldigt söt, särskilt den färdigköpta som de allra flesta äter. Ser vi tillbaka i vår mathistoria var inläggningarna saltare och syrligare vilket passade bättre ihop med torr och besk öl.

Vi valde att prova tre olika öltyper till matjes, senapssill, löksill och kallrökt lax: torra, friska och välhumlade Nils Oscar God Lager, mörka och tjeckiska Primator Dark Lager  med sin lite knäckiga ton och diskreta sötma samt fruktiga och fylliga alen Old Speckled Hen med karaktär av torkad frukt och balanserad beska. Vi testade också Läckö Slottsaquavit med ditinkt dillkaraktär samt örtiga Porsbrännvin som sorligt nog utgått ur sortimentet (så går det när man säljer ut dryckeskulturen). Eftersom många gillar sill men inte öl så slängde vi även in proseccon 2012 La Robinia Valdobbiadene Extra Dry  som fungerade så bra till sushin.

Med undantag för löksillen så fungerade inte den ljusa, svenska lagern speciellt bra då dess beska tog överhanden och den humlearomatiska karaktären förstärktes till parfymerade toner. Bättre gick det med de mörkare ölen med sötma och fruktighet där särskilt alen briljerade. Brännvinet fungerar i sammanhanget som gomrensare med sin höga alkohol. Akvavitens dillarom gifte sig fantastiskt med senapssil porsens distinkta örtighet kolliderade med laxens rökighet. Det fruktiga, mjukt mousserande vinet var faktiskt riktigt lyckat till samtliga smaker och kan fungera för den som vill ha ett alternativ till ölen.

Jag passar på att prova lite alkoholfritt under min påtvingade vita period. Först ut ett gäng ölklassiker berövade sin själ.

Till skillnad från vin brukar öl klara de-alkoholiseringsprocessen bättre än vin. Förmodligen för att vinet har en högre alkoholhalt och mer av vinets kropp och smakbärare avlägsnas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Detta faktum märks tydligt i den alkolfria varianten av tjeckiska Staropramen. Nu är kanske inte Staropramen den mest karaktärsfulla representanten för landets klassiska pils och det avslöjas obarmahärtigt när alkoholen lyser med sin frånvaro. Smaken är tunn, lite metallisk och ganska kort och bär inte humlebeskan. Småtråkigt och obalanserat och föga bättre än en vanlig lättöl.

Desto mer karaktär har veteöl och särskilt de med jästfällning. Weihenstephaner Hefeweissbier Alkoholfrei är just ett sådant öl som har kvar den typiska fruktigheten, en liten sötma, friskhet och karaktär av skumbanan, kryddnejlika och aprikos. Skumkronan är otypiskt vek och eftersmaken är, efter en lovande inledning, mer än lovligt obalanserad och upplevs lite kvalmig.

Då har den filtrerade veteölen Erdinger Alkoholfrei klarat förvandlingen bättre.  Inte så mycket veteölskaraktär men desto mer fyllighet, frukt och en lång balanserad eftersmak. Det är snudd på att man inte saknar alkoholen alls. Riktigt bra. Finns inte på Systembolaget men kan hittas i välsorterade livsmedelsbutiker.

Här hittar du fler lågalkoholöl jag skrivit om:

http://ohmansmatovin.com/2012/09/04/skanehill-gard-veteol/

http://ohmansmatovin.com/2011/08/14/alkoholfria-ol/

http://ohmansmatovin.com/2011/06/28/brewdog-alkoholfri/

http://ohmansmatovin.com/2011/05/29/nu-snackar-vi-mikrobryggeri/

Svenska Smaker x 4 är en låda med fyra öl signerade kocken och krögaren Mathias Dahlgren  och bryggaren Jessica Heidrich på S:t Eriks Bryggeri. Idén är att skapa matvänliga öl smaksatta med svenska smaker.

Att smaksätta öl med annat än humle är en gammal tradition. Här i Sverige använde vi länge samma kryddor som till brödbak och brännvinet. Enbär och pors, som återfinns i dessa öl, var inte ovanligt. Just pors används fortfarande ganska ofta i dansk öl och ger en örtig karaktär som är helt unik. Havtorn och fjällkvanne är mer innovativa och mycket lyckade i detta sammanhang. Förutom ölen med enbär som var lite opersonlig så var ölen välgjorda, intressanta och definitivt värda att pröva till olika rätter. Mest glädjande är att det inte är några hipsterölhaverier övertyngda med humle.

#1 Enbär. Ljust gyllene lageröl. Medelstor doft med tydlig enbärskaraktär, eneträ, ceder, citrus och lite aprikos. Medelfyllig, ganska fruktik med antydan till sötma som känns lite obalanserad. Enbärskaraktären nästan obefintlig. Något kort smak. Saknar lite humlebeska.

#2 Pors. Ljust bärnstensfärgad och ofiltrerad ale. Uttalad, stor doft av pors, örter, apelsinskal och honung. Fyllig, fruktig och smakrik med fin beska som balanserar fruktigheten. Smaken är bred lång och rik och med viss komplexitet. Mycket trevlig!

#3 Fjällkvanne. Ljust gyllene, filtrerad steam beer. Mycket fin och intressant doft som drar åt det vinösa och ger associationer till en mogen rioja., apelsin, pomerans och citronzest. Torr, medelfyllig, mycket fruktig och med en fin ekfatsliknande stramhet. Lång och välbalanserad smak. Riktigt bra och intressant.

#4 Havtorn. Mycket ljust gyllene färg som drar mot mässing, ofiltrerad steam beer. Stor, omisskännlig doft av havtor, inslag av tropisk frukt, citrus, hjortron och honung. Ganska fyllig smak med viss sötma som balanseras väl mot frisk syra och fin humlebeska. Lång, balanserad och fruktig eftersmak. Tänkte instinktivt på asiatisk mat vilket bekräftades i produktinformationen.

Julöl brukar inte vara min grej. Ofta är de för alkoholstarka, övermäktiga eller för söta. De brukar varken funka till julmaten eller till att släcka törsten med. Många av de importerade sorterna och de från mikrobryggerier kan ibland också verka lite gimmickartade.

Därför blev jag positivt överraskad när jag fick prova Wisby Julbrygd från Gottlands Bryggeri som ägs av Spendrups. En riktigt mörk lager med fin, tät skumkrona som drar åt det gulbeiga. Doften är rik, lite kryddig med inslag av torkad frukt, sirap men med aningen lite för överdrivna humletoner som drar över åt pennvässarskräp. Smaken är ganska fyllig med behärskad maltsötma, rika brända toner, kaffe, torkad frukt, mörkt bröd, och en humlebeska som är markerad men balanserar på en fin gräns där den fortfarande känns uppfriskande.

Riktigt trevlig öl med fin balans. Dock är den lite för bitter för att passa till julmaten vars sötma kräver lite mildare beska. Däremot tror jag den fungerar fint när man tröttnat på den söta mumman och vill ha något att läska strupen med när man pöser över av all den goda maten.

En sanning i vinbranschen är att efter en dag av vinprovning så smakar inget bättre än en kall öl. På vinresor och vinmässor brukar man ofta få smyga i väg någonstans i skymundan för att få sin törstsläckande maltdryck. Så icke i Australien!

Utan överdrift var det länge sedan jag drack så mycket öl som under de två veckornas vinresa ”down under”. Vart vi kom pratade vinmakarna hur de lät vinet få vara ifred för att de själva skulle kunna smita iväg och ta en öl och en pizza. Vinmakarna hade inte sällan ölbryggning som en sidosyssla eller hobby. Till middagar och luncher frågades ofta om man önskade öl istället för vin och på utflykterna med vinproducenterna fanns alltid en välfylld ”esky” (portabel kylbox) med vatten och lokalt öl. Öl och vin lever med andra ord i skön symbios utan de vattentäta skott som oförklarligt nog finns i andra delar av vinvärlden.

Smakpreferensen i Australien verkar vara ale och framförallt pale ale, som exempelvis Coopers Original Pale Ale med jästfällning som man hittar överallt. Men det bjöds också på många olika lokala öl från små hantverksbryggerier som exempelvis McLaren Vale Beer Company som också gjorde en lätt, vinör och citrusfrisk cider. I Langhorne Creek fick vi förmånen att prova den första kommersiella tappningen av en pale ale från helt nystartade Meechi Brewing Company. Det är sällan man får prova en så lyckad förstlingbrygd. Smakrik och fyllig samtidigt som den var fräsch och läskande och med en välbalanserad humling.

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Länge var julöl i Sverige en ganska trist historia. De stora bryggerierna levererade mörk och ganska söt mörk lager i en uniform och midvinterdepressiv stil. Idag är bilden en helt annan. Alla de små nya svenska mikrobryggerierna och floden av hantverksbryggerier från hela världen presenterar årligen nya säsongsöl. Via Systembolaget kan vi idag få tag på en bra bit över hundra julöl i de mest varierande stilar. Det enda de har gemensamt är väl egentligen de jul- och vinterinspirerade namnen och etiketterna. Men kul är det.

Ur den lokala butikens sortiment plockade jag två sorter på måfå. Samuel Adams Winter Lager är en ljus öl smaksatt med apelsin, ingefära och kanel (vilket varken framgår av etiketten eller på Systembolagets hemsida). Ganska djupt bärnstensfärgad för en lager, fint och ganska tät skumkrona som stannar kvar länge. Doften är lite märklig med vörtbröd, kola, multna löv och en parfymerad och lite unken ton som kanske kommer från ingefäran. Smaken är medelfyllig, rostad och lite syrlig på gränsen till sur med en liten karamellbeska och en något för blek beska. Lite kort smak och lite kladdigt avslut. Jag brukar gilla Sam Adams men detta var en besvikelse. Varken uppfriskande eller tillräckligt smakrik för julmaten. Lite som den gamla sortens julöl faktiskt.

Sigtuna Winter IPA är ekologisk och kommer från Sigtuna Brygghus. Färgen är lite för mörk för att passa in i IPA-mallen, skummet finst, tätt och ljusbeige. Ganska stor doft av kola, vörtlimpa och tydligt humlearomatisk karaktär med kryddighet och blyertspenna. Fyllig, rostad och brödig smak med liten maltsötma, knäck och en markerad men snyggt balanserad humlebeska som bör funka som hand i lovikavante till den salta julmaten.

De snygga ölglasen från Spiegelau hittar du i Kära Hustruns nätbutik Vinet & Glaset.

Alkoholfria drycker är inte så frekvent förekommande här på bloggen. Ibland dyker de upp och jag är särskilt svag för alkoholfri öl. Öl brukar klara avsaknaden av alkohol bättre än vin. Förmodligen för att vin allmänhet har en högre alkoholhalt utgör vinets kropp och smakbärare saknas. På samma sätt klarar smakrika öl processen bättre då alkoholen i dessa utgör en mindre andel av karaktären än i exempelvis en ljus lager.

Danska Mikkeller är inte bara duktiga på udda och annorlunda öl i många stilar, de är också ena rackare på alkoholfri öl. På mitt lokala Systembolag hade de inte mindre än tre olika sorter som pockade på att bli provade.

Hallo Ich Bin Berliner Weisse är en veteöl med fin, tät skumkrona och mycket ljust gul färg och inte helt klar. Doften är stor med massor av citronzest, aprikos, en frisk ton av äppelcidervinäger och en diskret humlekrydda. Smaken är fantastiskt uppfriskande syrlig och lätt. Som en fusion mellan lemonad och veteöl. Lite tunn och kort smak men med en aptitretande beska som kommer smygande efter en liten stund. Mycket bra! Perfekt sommaröl eller till skaldjur. Kära Hustrun beordrade genast inköp av ett gäng flaskor att ha på lut i kylen.

Drink’in The Sun är också en veteöl men i amerikansk stil. Fin ljus och tät skumkrona och ljust bärnstensfärgad med lätt dimmig fällning. Doften är fruktig med inslag av tropisk frukt som dock övermannas av en alltför generös tilldelning av diverse humlesorter. Medelfyllig, fruktig smak med viss friskhet men en humlebeska som får det hela lite ur balans. Inte alls tokig dock. Namnet föreslår att ölen ska njutas i värme och solsken men jag skulle nog sätta mig i skuggan och njuta den till en fish’n chips.

Sist ut Mikkeller Ambler Red Ale med lite havremalt som är en nyhet i sortimentet. Fint och stadigt ljustbeige skum. Utseendet på ölen är dock långt från aptitlig. Liknar diskvattnet när man sköljt ur kaffekannan – smutsbrunt. Doften känns också oren och jordig och diskvattnet med kaffesump kommer tillbaka i bakgrunden. Lite torkad frukt och mörkt bröd går att förnimma. Trist, platt och oren smak med obalanserad beska. Rakt ned i diket.